.......

Jag känner för att skriva men jag vet inte om vad. Det känns tråkigt att skriva när jag känner så här men det är kanske bra att göra det ändå. Även jag drabbas imellanåt av klimatångest (eller vad jag nu ska kalla det). Oroas över  hur det ska bli för mina barn och eventuella barnbarn....det blir svårt för den generationen som ser överflöd som något självklart när överflödet i bästa fall försvinner och i värsta fall byts ut till en kamp för överlevnad..... Ibland känns det bara så hopplöst när jag pratar med folk i min omgivning om miljö, klimat och omställningsfrågor. Ja, man borde ju...... och Jag är ju så lat, jag orkar inte, hinner inte..... det är ingen idé att jag....politikerna borde.... Ni vet - ursäkterna är många. Problemet är kanske att många inte kan/vill inse allvaret, de flesta vill inte förstå hur nödvändigt det är att ändra riktning om det inte ska bli riktigt åt helvete på den här planeten. Förr har det känts som att det har funnits tid kvar, men nu befinner vi oss verkligen i den sista minuten och att så många är i det närmaste likgiltiga över hur det ska bli är frustrerande.

Därför är det skönt att träffa likasinnade människor, som folket i RättvisAlfta och inom Omställning Sverige. Jag ser framemot helgen som blir full av sådana aktiviteter men lyckas ändå inte riktigt höja mig själv till den positiva grundsyn som jag normalt har. Nu har jag precis börjat läsa "The Great Turning" av David C. Korten och den ska vara riktigt bra har jag hört... Hoppingivande om jag förstått saken rätt...

Kommentarer:

1 Marie:

skriven

Känner igen mig i mycket av det du skriver om. Jag kände så där under tiden jag läste biologi och miljövetenskap på Cfl.



Jag försökte få släkt och vänner engagerade - lika engagerad som jag var. Sen dog det där ut för mig för jag kände att här kämpar jag alldeles ensam till ingen nytta, varför ska jag göra det?



Jag har inga efterlevande å varför ska jag bry mig om en jord till de andras avkommor? Mycket snurrade runt i huvudet.



Jag tappade lusten å förklara min oro för människorna men jag tappade inte lusten för att försöka göra mitt för miljön men jag skulle kunna göra mer känner jag hela tiden... det blir liksom aldrig nog.



Mitt engagemang fungerar så att jag tänker på att inte använda mig av för mycket plast (olja) - det är liksom nog med bensinen. Jag eldar med ved. Jag sopsorterar. Jag handlar sekondhand saker... har även fått andra att tänka på att återanvända. Samt en del annat.



Men det är inte nog.



I nästa sekund känner jag ännu en gång att varför håller jag på? Tänker inte de som har efterföljande generationer på sitt konsumerande av jordens tillgångar så varför ska jag?



Man har sin övertygelse men man tvekar när man känner att det inte har samma genomslagskraft hos andra....



Men kämpa på du Petra.... det fixar sig nån gång... uppvaknandet kanske kommer imorgon

2 Putte:

skriven

Jag kan relatera till dina mörka tankar. De återkommer med jämna mellanrum.



Ibland tänker jag att man kanske skulle skippa hela "rädda jorden-steget" och gå direkt till Survivalist-stadiet, jag menar; man blir ju ganska upplyft i själen av att surfa in på galna alternativ-forum och uppdatera sig på Exit-strategies och hur många ficklampor man behöver, eller maraton-kolla första säsongen av den post viral-apokalyptiska serien Survivors från 2008.



Det finns något tilltalande i tanken att världen startar om. Att man kan bygga sig en stuga vid en bäck och med sina bara händer och odla sin egen tillvaro och nöja sig med att vi hade rätt. Vi kanske kommer dit fortare än vi anar...

3 Petra:

skriven

Ja ni mina vänner....många tankar blir det som snurrar i huvudet...och ibland blir jag tungsint av dem, jag har gått med det här "vetandet" sen jag var 13/14 år och det är ju ett tag sen...fortfarande känns det som att vi står på samma fläck och stampar som i mitten på 80-talet när jag hade långa disskusioner med syrrans pappa om var man skulle börja. Det är ingen idé att jag när det finns andra som släpper ut så mycket mer, sa han. Men man måste börja någonstans och det är lättast att börja med sig själv, sa jag. Samma ord i en annan tid... Även om mycket blivit bättre så har mycket försämrats också, maten är en katastrof nu - det hade den inte hunnit bli då.



Och ja, Patrik. Ibland vill jag bara skita i världen och säga "Men skit i det då, vägra att förså och stå där som ett fån sen när det händer"... Men det finns ju så många oskyldiga där ute, och vi hänger alla ihop, om inte resten av mänskligheten följer med (eller i alla fall många) så är vi rätt chanslösa ändå. Så det är lika bra att fortsätta kämpa, för när mina barn frågar mig -Vad gjorde du mamma? så vill jag med gott samvete kunna säga att -Jag gjorde vad jag kunde...

Kommentera här: