ekotankar

Jag hade ett bakslag förra veckan. Mycket ont, allmänt slut och mådde riktigt dåligt.

Men så, i lördags så bara vände det. Mår mycket bättre nu. Tack och lov, för denna gång.

 

Appropå köpstopp så var vi till Erikshjälpen i helgen.

Där träffade vi en kompis som sa att:

"När man handlar här så är det viktiga inte grejen man köper.

Att handla här är samma sak som att skänka pengar till välgörenhet".

Det uttalandet resulterade i att jag köpte två koftor, två fönsterlampor och en kruka åt mig själv.

Jag vet fortfarande inte om det är okej.

Jag har ju köpstopp.

Men skänker pengar till läkarmissionen varje månad och andra aktörer när andan faller på.

Funderar vidare över detta och tar tacksamt emot åsikter.

 

Det är för lite flum och fritt tänkande i dagens debatter.

Fattigt på drömmar och visioner.

Allt handlar om pengar, jobb och konsumtion.

Om att vara duktig och att vara lyckad, helst både snygg och rik.

Ha ett perfekt hem och åka på minst en lång utlandssemester varje år.

Samtidigt ska man hinna vara lycklig också.

 

Hur många ni känner är allt detta?

Har allt detta?

Och vad innebär det egentligen att vara lyckad?

Eller duktig?

Eller för den delen - rik?

 

Jag känner mig lyckad när jag gjort en riktigt god äppelkompott.

Jag känner mig duktig när jag gjort mina övningar* tillräckligt ofta.

Jag tycker att jag är jätterik,

nu när jag inte längre behöver oroa mig över om pengarna kommer att räcka till mat och räkningar.

Jag är lycklig när jag får umgås med mina barn, åka ut i skogen med hunden, dricka te med sambon, titta på hönsen, läsa en riktigt bra bok eller när jag ser en humla.

Sådant är lycka för mig.

När jag har tid att göra det jag vill.

 

Mitt köpstopp gör mig inte mindre lycklig, snarare tvärtom.

Jag tror inte man kan bli lycklig av att konsumera.

Man kan absolut tycka att det är kul men det är en annan sak.

Mitt hem är allt annat än perfekt.

Ofta är det stökigt och dammigt.

Men det finns viktigare saker i livet än ett välstädat hem.

Även om jag ibland kan glömma den detaljen.

Jag får påminna mig själv om det.

 

Det tjatas mycket om "rätten till heltid" och högre lön.

Själv tycker jag att rätten till deltid är minst lika viktig.

Och rätten till en vettig arbetsmiljö.

Min lillasyster som är sjuksköterska säger att hon hellre vill ha en medarbetare till än högre lön.

Eftersom underbemanningen gör att hon och hennes arbetskamrater stressar ihjäl sig.

De hinner varken ta raster eller göra ett bra jobb.

 

Vill vi ha det så?

De som har ett jobb får stressa ihjäl sig.

De som är arbetslösa ska skämmas och må dåligt för att de inte har ett jobb.

Bättre då att dela på de jobb som finns.

30 timmars arbetsvecka borde vara målet.

Då kan fler få jobb och färre stressas sönder.

Barn får större tillgång till sina föräldrar.

Människor får mer tid till att göra det de vill.

 

Argumenten som används mot detta är precis samma argument som användes när vi gick från 48 timmars arbetsvecka till 40.

Näringslivet skulle ruineras.

Folk skulle förslöas.

Samhället skulle förfalla.

Pengarna!?

 

Själv är jag halvtidssjukskriven.

Det är jobbigt att vara sjuk.

Inte kul alls faktiskt.

Men en sak som sjukskrivningen gett mig är mer tid med barnen.

Man får ta det onda med det goda.

Och försöka hitta ljusglimtarna där det annars ser mörkt ut.

 

 

 

 

 

*som jag fått av sjukgymnasten