Jag
Jag vaknar mitt i natten av att någon ropar.
Jag sätter mig upp i sängen och försöker se mig omkring. Det är mörkt och mina öron kan höra lika lite som mina ögon kan se. Men i min själ hörs ett eko. Ett eko som manar mig att komma tillbaka, att återvända hem. Yrvaken och förvirrad kliver jag upp ur sängen, famlar mig fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Gatan utanför är ödlsig och tom. Jag ser upp mot himlen. Det är stjärnklart men gatlyktorna stör, så det är bara de allra starkaste stjärnorna som orkar lysa igenom. Saknaden genomborrar mig när jag minns hur en stjärnhimmel ser ut på riktigt. Jag saknar den känsla av vördnad och förundran som brabbar mig varje gång jag ser den, känslan av att vara del av något större. Jag står där en stund och lyssnar på tystnaden, en ovanlig företeelse i våra dagar. Sen blir jag kall om fötterna och återvänder till sängen.
När jag vaknar nästa morgon finns ekot kvar. Någonstans djupt inom mig pratar någon hela tiden om att återvända, komma tillbaka hem. Jag vill lyssna till den här rösten, jag behöver det. Jag är inte rädd, rösten gör mig varm och trygg. Problemet är att jag har glömt vart hem är. Till vad är det meningen att jag ska återvända? Dagarna går men ekot försvagas inte. Tvärtom så växer behovet, jag behöver återvända. Men till vad? En bild växer sakta fram, i början har jag svårt att greppa den, svårt att förstå vad den betyder.
Men sedan vet jag.
Vägen framåt är med ens solklar och tydlig.
Inte enkel - men självklar.
Jag är lite förvånad över mig själv. För jag undrade aldrig vem som ropade. Jag iftågasatte aldrig om det var klokt att följa rösten i mitt inre. Ingen runt omkring mig förstod – inte för att jag berättade för dem om rösten – men de hade svårt att acceptera mitt handlade.
Första sommaren tog jag bara tjänsledigt och tillbringade tre månader i mormors torp. Där finns varken el eller vatten. Närheten till skogen och ängarna väger upp avskanden av morderna bekvämligheter. Utedass går ann på sommaren och vattnet i brunnen är gott. Allt var ovant i början men jag kände att det var rätt. Ovant att laga mat på den vackra gamla vedspisen som fanns kvar i kötket. Ovant att bära vatten, vi tänker oss gärna att det är jobbigt att bära IN allt vatten vi behöver. Jag insåg rätt snart att det är att bära UT allt vatten jag använt som är den jobbiga delen. Det är lätt att förbise den detaljen när en levt med alvopp i hela sitt liv. Ovant med veden som ska bäras in, askan som ska ut. Överhuvudtaget innehåller mitt nya liv mycket bärande av saker. In och ut. Den första sommaren var allt nytt och omständigt, spännande. Tanken på att tillbringa framtida vintrar där var ganska skrämmande, mörkt och främmande. Jag kände närvaron så fort jag var ute, nu bär jag med mig den överallt, men då var jag fortfarande skakig – ibland förlorad.
Mormor vägrade alla nymodigheter. Hon ville inte ha distraktioner sa hon. Hon var rädd för att förlora kontakten med Moder Jord, att hon inte längre skulle höra Modern inom sig. Vi andra skrattade lite och ruskade på huvudet. Mormor var allt lite stollig. Nu inser jag att jag har levt hela mitt liv utan kontakt med Modern. Fram till den natten då hon ropade på mig och bad mig komma hem.
På hösten åkte jag in till stan igen. Hela vintern jobbade jag och låtsades att allt var som vanligt. Det mesta av fritiden gick åt till drömmar och planering. Jag sålde nästan alla prylar jag ägde, jag kan inte för mitt liv förstå varför jag någonsin skaffat dem. När våren kom sa jag upp mig från mitt meninslösa lönearbete och for tillbaka till mormors torp.
Jag hade kommit hem.