Det måste vara som det är.
En humla har bara en sommar.
Hur bra den sommaren än må vara så måste den ta slut.
Och nästa generation ta vid.
Men humlan surrar lyckligt oventande från blomma till blomma.
Är den ovetande?
Eller bara oberörd?
Ett förnöjt surrande når mitt öra.
Kan hända är en sommar tillräckligt lång i en humlas ögon.
Bara blommorna bjuder tillräcklig nektar i sina vackra skålar.
Min kärlek är oändlig men livet kort.
Jag vaknar mitt i natten av att någon ropar.
Jag sätter mig upp i sängen och försöker se mig omkring. Det är mörkt och mina öron kan höra lika lite som mina ögon kan se. Men i min själ hörs ett eko. Ett eko som manar mig att komma tillbaka, att återvända hem. Yrvaken och förvirrad kliver jag upp ur sängen, famlar mig fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Gatan utanför är ödlsig och tom. Jag ser upp mot himlen. Det är stjärnklart men gatlyktorna stör, så det är bara de allra starkaste stjärnorna som orkar lysa igenom. Saknaden genomborrar mig när jag minns hur en stjärnhimmel ser ut på riktigt. Jag saknar den känsla av vördnad och förundran som brabbar mig varje gång jag ser den, känslan av att vara del av något större. Jag står där en stund och lyssnar på tystnaden, en ovanlig företeelse i våra dagar. Sen blir jag kall om fötterna och återvänder till sängen.
När jag vaknar nästa morgon finns ekot kvar. Någonstans djupt inom mig pratar någon hela tiden om att återvända, komma tillbaka hem. Jag vill lyssna till den här rösten, jag behöver det. Jag är inte rädd, rösten gör mig varm och trygg. Problemet är att jag har glömt vart hem är. Till vad är det meningen att jag ska återvända? Dagarna går men ekot försvagas inte. Tvärtom så växer behovet, jag behöver återvända. Men till vad? En bild växer sakta fram, i början har jag svårt att greppa den, svårt att förstå vad den betyder.
Men sedan vet jag.
Vägen framåt är med ens solklar och tydlig.
Inte enkel - men självklar.
Jag är lite förvånad över mig själv. För jag undrade aldrig vem som ropade. Jag iftågasatte aldrig om det var klokt att följa rösten i mitt inre. Ingen runt omkring mig förstod – inte för att jag berättade för dem om rösten – men de hade svårt att acceptera mitt handlade.
Första sommaren tog jag bara tjänsledigt och tillbringade tre månader i mormors torp. Där finns varken el eller vatten. Närheten till skogen och ängarna väger upp avskanden av morderna bekvämligheter. Utedass går ann på sommaren och vattnet i brunnen är gott. Allt var ovant i början men jag kände att det var rätt. Ovant att laga mat på den vackra gamla vedspisen som fanns kvar i kötket. Ovant att bära vatten, vi tänker oss gärna att det är jobbigt att bära IN allt vatten vi behöver. Jag insåg rätt snart att det är att bära UT allt vatten jag använt som är den jobbiga delen. Det är lätt att förbise den detaljen när en levt med alvopp i hela sitt liv. Ovant med veden som ska bäras in, askan som ska ut. Överhuvudtaget innehåller mitt nya liv mycket bärande av saker. In och ut. Den första sommaren var allt nytt och omständigt, spännande. Tanken på att tillbringa framtida vintrar där var ganska skrämmande, mörkt och främmande. Jag kände närvaron så fort jag var ute, nu bär jag med mig den överallt, men då var jag fortfarande skakig – ibland förlorad.
Mormor vägrade alla nymodigheter. Hon ville inte ha distraktioner sa hon. Hon var rädd för att förlora kontakten med Moder Jord, att hon inte längre skulle höra Modern inom sig. Vi andra skrattade lite och ruskade på huvudet. Mormor var allt lite stollig. Nu inser jag att jag har levt hela mitt liv utan kontakt med Modern. Fram till den natten då hon ropade på mig och bad mig komma hem.
På hösten åkte jag in till stan igen. Hela vintern jobbade jag och låtsades att allt var som vanligt. Det mesta av fritiden gick åt till drömmar och planering. Jag sålde nästan alla prylar jag ägde, jag kan inte för mitt liv förstå varför jag någonsin skaffat dem. När våren kom sa jag upp mig från mitt meninslösa lönearbete och for tillbaka till mormors torp.
Jag hade kommit hem.
Om huruvida personliga val spelar någon roll.
Därför skrev jag det här.
Det är allvar nu.
Att avstå från att flyga, äta kött, konsumera eller andra saker, för klimatets skull - är inte längre personliga val. De är politiska ställningstaganden. En del av en större rörelse.
Att odla sin egen mat, köpa ekologiskt eller att göra insatser för ökad biologisk mångfald - är inte längre enskilda aktiviteter. De är politiska ställningstaganden. En del av en större rörelse.
Att vägra sitta kvar i konsumtionskarusellen, att djärvt hoppa av och kasta sig ut i det okända. Att våga se sig själv som något större än en konsument - är inte längre personliga val. De är politiska ställningstaganden. En del av en större rörelse.
En rörelse som kräver förändring.
En rörelse som kräver en framtid.
En rörelse som kräver utrymme för liv.
/Petra
Förändringar är min viktigaste bundsförvant.
Utan förändring dör jag inombords.
Eller snarare – utan möjlighet till förändring dör jag inombords.
Tanken på att sitta fast skrämmer mig mer än allt annat.
Eller i alla fall lika mycket som klimatförändringar och massutdöende.
Jag måste få tro att förändring är möjlig.
Både på det privata planet, i mitt eget lilla liv, och på det stora globala planet.
Vi måste förändra våra liv i grunden så att vi inte utrotar allt liv på jorden.
Inklusive oss själva.
Alla samband vi är beroende av för vår egen överlevnad.
De är i ständig förändring – precis som vi.
Dra i nödbromsen världen!
Det är dags att byta riktning.
Saknad
En dag fick hon nog och gick.
Lämnade allt hon hade och bara gick.
Samhällets orimliga krav och omgivningens alla förväntningar.
Köphets och skönhetsideal som ingen orkar leva upp till.
Nya prylar och gammalt skrot.
Till slut blev det bara för mycket.
Så hon försvann - som dimman för solen.
Saknad blev hon förstårs.
Alla undrade.
Frågade varför och hur.
Ingen vet var hon gick.
Många var det som sökte.
Vi vill tro att hon finns kvar någonstans.
Att hon lever och andas.
Att hon hittat ett annat liv än det vi känner.
Ett enklare liv.
Vi minns inte längre vad hon hette eller hur hon såg ut.
Men saknar gör vi...
