ekotankar

Just nu är jag inne i en period av hopplöshet vad gäller klimatångesten. Min känsla är att ingenting görs och ingen bryr sig. Jag vet att det inte är så, det görs saker och vi är många som bryr oss. Men helt klart görs det på tok för lite och aldeles för få av de som bryr sig gör något aktivt. Och de med makt pratar fortfarande pengar.

 

Det kom en IPCC-rapport nyligen som (återigen) talade om hur vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Stormar, översvämningar, torka, orkaner - mer extremväder överhuvudtaget. De fattigaste här i världen kommer att drabbas ytterligare av svält och vattenbrist. Vi vet allt det här. Utom några få pappskallar som med en åsnas envishet hävdar att det inte är så illa och att det rör sig om naturliga variationer. Jag blir så trött.

 

Men det är kanske inte så konstigt att många människor har svårt att se allvaret i situationen när samhället i stort inte visar hur illa ute vi faktiskt är. Ta vårt kära public service som exempel. I snart sagt varje nyhetssändning tjatas det om skolan eller jobben. Det är debatter hit och debatter dit. Visst, det är viktiga frågor. Men måste det verkligen vara de största valfrågorna i varenda val? Vår tids stora ödesfråga, borde inte den få mer utrymme än båda dem tillsammans? Som varande en instutition med samhällsansvar borde public service ge oss information om vad som måste göras. De borde sätta press på våra makthavare och fråga hur vi ska göra för att klara omställningen bort från vårt oljeberoende. Denna fråga borde lyftas mer, mer och mer.

 

Det är synd att det är så få som vågar säga vad vi behöver göra. Folk i allmänhet vill att de här frågorna lyfts. Ledande politiker borde tala om att vi måste konsumera mindre. Flyga mindre. Åka bil mindre. Äta mindre kött. Anpassa oss till en annan verklighet. Alla vi som bor i den rika världen har ett ansvar att ta. De som lever i armod måste få utrymme till ett bättre liv. Det kräver att vi, som har för mycket, ger avkall på flygresor och en del annat lyx.

 

Vi har också ett ansvar gentemot oss själva och våra barn. Oljan blir dyrare. Allt vi äter har kommit till oss med hjälp av fossila bränslen. Vi har inte råd att vänta, vi måste bort från den nu. Inte om tio år. Nu. För vår egen skull, får våra medmänniskors skull. För allas skull.

 

Vintern kommer.

Vem håller muren?